Sakletare a la Pippi Långstrump i bergen

Hey Buddy! Grab a sandwish, make yourself a nice cup of tea or coffe, and make it comfortable. This will take a while!........OK, let´s go!
På dagens schema stod: samla burkar längs vägen i bergen,för att ha kul och för att tjäna lite pengar.
Man skulle kunna säga en blandning av spänning (riskera livet längs vägkanten där stora trucks bara blåser förbi i fullanrulle, work out = motion (ränna upp o nerför stup i jakten på tillknölade burkar), spä på kassan en aning, samt att ha kul.
Direktiven var cans = aluminiumburkar i vilket tillstånd som helst, pet flaskor, ja alla plastflaskor som var något sånär fräscha, helst inte dem som lastbilschaffisarna pinkat i....då skulle de först tömmas..., alla glasflaskor, all metall till skroten, samt annat smått o gott man kan ha nytta av.

Vi körde en bit innan första stoppet (de skulle visa sig bli vääääldigt många innan dan var slut) som var vid Lake Elsinore fresh water oasis, en fantastisk oas, unik i sitt slag.

Nästa sevärdhet kan jämföras med vårt High Chaparral i Småland. An old stage coach town, en gammal stad där häst o vagn stannade och tradade och handlade.
Den liknade en lite modernare westernstad i dagens skick, massor av restauranger, affärer av alla de slag och när vi passerade på tillbakavägen var det fullt halligalli med livemusik på krogarna som var fulla av cowboysare...stadens namn är Temécula

Första Indianreservatet vi passerar är Pechanga, där finns en massa Wolfskyltar, coolt....aaaooouuuuuuuuwwwww

Nu har äntligen burkjakten börjat. Efter några få burkar fiskar jag upp en heavy, gammaldags kofångare, kommer att ge en del på skroten.

Nästa fynd är en ny mobiltelefon, en AT&T, en slags simkortsfri telefon man använder här o betalar månadsabonemang på för 40 dollar, inte illa för en nybörjade!
Ser ni min nya lilla Am mobiltelefon?
Pippi är stolt som en tupp, på sin första sakletardag! För att komma åt alla burkar var man tvungen att hasa ner längs branterna och krypa in under gigantiska buskar som luktade underbart av lavendel. Efter ett av alla våra megamånga stopp, hittade jag ett antal fästingar som kröp på mina kläder. Jaja, det var väl inte så farligt. MEN, plötsligt kliade det på armen å de kröp uppåt innanför skjortärmen, 4 på ryggen, en hade slagit käkarna i min hårbotten i nacken och 2 mellan tuttarna, JUST DÅ. Sen plockade Helle ett antal till både under resans gång och innan duschen hemma, brrrrrr, huu!Gissa om det kliade sen heeeela dan....kliar det på dig också....? Mmm kan tro det, ajjj de hugger... ;O) Vid nästa stop hittade Helle en sprillans ny iPhone...och den gick att ladda när vi kom hem, inte illa!

Alla som någonsin varit inne i en blomsteraffär har säkert känt mimosans intensivt sötljuva, blommiga doft. Här, just vid ett av alla burkparkeringsstopp växte ett livs levande MIMOSATRÄD, här snackar vi inte några futtiga kvistar inte! ALlT här i Californien är så amazing gigantiskt, helt oskapligt stort jämfört med liknade växter, grönsaker och bär i Sverige.

När man pantar burkarna får man ca: 2,15d/lbs (a pound),
plastflaskorna 1,05d/ ibs, glasflaskor 9c/lbs, metall ger 250 d/ton, så vi hoppas få ihop lite slantar på måndag när vi ska casha in våra fynd ;O)

Här inne i den Mexicanska grönsaksaffären ska ni strax få se.....sålde de BIGMAMA tomater, en massa kul frukter och fina grönsaker, avocadohonung och chayote, som var en slags grön pumpa som liknade en papayafrukt.
Helle och Rodney kände ägarna och berättade att de hade sin Svenska vän med sig....de höjde på ögonbrynen, hade nog aldrig sett en rödhårig yrhätta från Sverige.. Vi köpte fina, billiga avocados där.

Till lunch käkade vi på en lokal sylta Taco Shop,där beställde vi nachos with beans and cheese, ceveche with tostada, en gucka med räkor som skulle ätas på ett hårt skal.  















Här ser ni ett av alla Indiancasinos...jag som trodde de var fattiga i alla reservaten men det har jag verkligen blivit motbevisad idag. Underst är det casino och överst är det hotell och folk kommer från när och fjärran för att satsa sina stålar i hopp om att de ska föröka sig.......

Här fanns också en mycket gammal Indiansk kyrka som var väldigt fin. Var var först och tittade på klockstapeln som stod på kyrkogården, som hade gravstenar från tidigt 1800-tal.Massor av gammaldags målningar på väggarna med gammaldags indianmotiv.

Här är kapellets fantastiska trädgård, med en hel massa otroliga växter, statyer och urgamla träkrusifix, samt en bur med märkligt kuttrande duvor, tror det låter så när de kuttrar på engelska...möjligen...

Här har ni värdparet, mina räddande änglar som aldrig verkar ha en tråkig stund. Skratten är många och idéerna om hur man kan ha kul och samtidigt tjäna pengar är det ingen brist på. Det är härligt att bo hos positiva människor som förmedlar en tillit till framtiden. Här poserar de framför den gamla fontänen i kyrkans vackra trädgård.

Den här bilden var väl möjligen lite onödig att ha med men jag kunde inte låta bli att visa dig deras telefonmast, julgranen till höger, visst ser den både miljövänlig och ekologisk och fågelfriendly ut, som en något gles julgranstallmix ....eller nåt åt det hållet. Klart kul design och värd att visas i Sverige tyckte jag....

Efter maten blev Rodney supersugen på en chokladbit, så vi stannade till vid en ....ja, kiosk kan man kanske kalla det. Utanför fanns en anslagstavla med diverse, bla det här söta anslaget om Labbepudlar....cute, isn´t it??

Så vrålade det till i motorn och den bruna Volvon tuffade snällt uphill till nästa reservat som hette Pauma. De hade givietvis casio där också och här var den pampiga entrén. Hundratals bilar stod på parkeingen medan dess ägare var inne och gjorde av med eller möjligen vann lite stålar.

Nu en liten övning. Blunda och sniffa försiktigt in den mest honungslika, exotiska blomdoft du kan tänka dig,mmmm.. blandad med ett uns vanilj och ljummen luft....YES, you got it! JUST SÅ doftade det när vi for fram mile after mile genom GIGAAAANTISKA apelsinodlingar, blandade med avocadoträd. Det var som att veva ner rutan när rapsen blommar i Sverige en varm sommardag. Sanslöst underbart! Svårt att fatta at det bara kan finnas så mycket apelsinträd! I Myrvälders värld i alla fall ;O)

Ni som nu har nån slags liten indianskada på era hjärnor har säkert en hum om vad The Red Road betyder, att följa den röda vägen....och ni andra kan väl forska lite i detta, allt efter intresse, tills vi hörs nästa gång. Jag är i alla fall på rätt väg kan man se här, efter som jag ännu följer this Red Road, so keep calm folks.....


Nästa reservat vi rullar igenom heter La Jolla och uttalas La Holla. och jag ska visa en bild på hur det mestadels ser ut i dessa reservaten vi kört igenom idag....skulle jag visst inte...nu tycker den här sidan att antalet bilder vida överstigen ett normalt inlägg...så my dear friend...vi för helt enkelt köra den gamla slitna....rafflande fortsättning följer....

Idag är jag tacksam över ALLT jag har sett, doftat och fått vara med om, allt jag hittat, alla penger vi fått ihop, och jag är tacksam över att jag känner mig såå rik på upplevelser idag, över att min svällande lekamen fått sig en rejäl genomkörare i musklerna.

Wolfies tips: döm aldrig en burksamlare, det ger stålar (förhoppningsvis så det räcker till en liten, fin balpresent till min Småtta som jag hittade på nätet igår, ja inte Småttan, hon är ju på Gotland utan ett....hemligt! ) och man har hjärtligt roligt, pröva själv får du se!

En möjlighet och en utflykt

På vår morgonatliga hundpromenad gick vi till "macken" och köpte vars några lottorader.
Jo, hör och häpna, till och med jag köpte tre rader för 3 dollar. 540 miljoner dollar i potten! Inte småpotatis direkt!På hemvägen kikade vi in på en garageloppis, där godbitarna redan tidigt hade hittat nya hem.

När vi letade jobbmöjligheter idag hittade Helle en annons från en Ranch som sökte en person för att utbildas i deras horsemanship metod.
Viss hästvana krävdes. Kanske är detta möjligen nånting för mig.
Jag skickade iväg ett mail som beskrev den mest normala sidan av mig.....jaja, jag vet, den onormala är större men jag hoppas de ringer för en intervju eller nåt.
När Rodney kom hem åkte vi till handikapp ridnings ranchen för att kolla om de behövde nån volontär. Tyvärr hade de just stängt när vi anlände.
Vidare kom vi förbi S:t Ana naturreservat, mycket vacker vy upp över bergen.

Mexicanarna rider längs floden för att muskla sina hästar i sanden. Det skumma med dessa människor är just när det är skumt.
Virrigt, ok, så här.....om DU skulle få för dig att ta en ridtur, givetvis utan hjälm, med 2,3 av dina småttingar på hästen också utan hjälm, skulle du då rida hemifrån strax innan det blev mörkt, för att en timme senare, rida i totalt kolmörker hem längs de trafikerade vägarna HELT UTAN LYSE ELLER REFLEXER????
Nähä, trodde jag väl inte va......JO, så funkar Mexicanare.
Hur de tänker...?? Nix, inte hur....oooom de tänker...svaret är förmodligen NEJ, inte alls ....som vi i alla fall.
Ingen som rider, går eller cyklar...jo jag har faktiskt sett en människa på cykel, använder nån form av lyse eller reflex här.
Helle har varnat mig, om jag ser en asiat i en bil, ska jag helst hoppa in i en trädgård eller nåt, de är helt livsfarliga bakom ratten.

Jaja, nog gnällt om reflexer och bildårar nu.
Vi åkte för att skaffa mig ett telefonabonemang eller nåt. Idag blev nämligen "negerbollen" (ja ursäkta, jag är verkligen inte rasist men .....han var bara alltför pantad) pissed of på mig för att jag sa åt honom på skarpen att skicka mina homeopatpiller, som jag sänt honom veckor i förväg (och han har inte hämtat ut dem på posten).
Skrev på fejan att han var en stor lögnare.....gillades INTE... 
Han hade skickat dem sa han. Bullshit, han hade sänt dem i måndags o de har inte anlänt ännu.
Ringde hans granne, som hjälpte mig när jag var där. Han hade inte ens uppgett sin egen adress utan en grannes.
Hon knallade över dit och de hade inte sett till något paket.
Hoppas innerliget att de skickat dem tillbaks till Sverige, så de inte kommit bort. Då stängde han av telefon ab, på den telefon jag "lånat".
Hotade dra in FBI o då blev han lite tam och undrade vad han gjort för fel......jojo....suck! Vad har folk mellan öronen egentligen??

Downtown fanns en uphill som på toppen ståtade med ett hus, den utsikten var inte dålig, jag lovar.

Vi var hemma för att byta bil till trucken, för att åka och hämta skrot, att sälja, men ingen större lycka just idag.
Folk slänger det mest otroliga i detta landet, bara att plocka upp och sälja.
En gång hittade de 2 sprillans nya badkar i sina kartonger.....

Vi drog till affären och köpte glass som vi käkade till kvällen med MEGAGIGANTISKA jordgubbar. Jämfört med avocadon...ja, vad tycks, ingen risk man tror de är smultron iaf.

Idag är jag tacksam över att mitt sunda förnuft fattar att man ska ha reflexer när det är mörkt!

Wolfies tips: don´t let your brain, cause you pain - använd reflex i mörkret! C U in the dark!

Hästträning - rödskinn eller nakenchock!?!

Idag fick jag prova en ny maträtt igen, fishtortillias! Hembakade tortillias, som Helle bakade på stekpannan. Fisken friterades i mindre bitar. Tillbehör: vitkål,pico de gallo = tomatguckelimuck (m tomat, rödlök, koriander, citron, salt o peppar), riven ost, rädisor, creme fraiche, salsa. Sen var det bara att ladda den varma tortillian med allt gött. Det smakade mmmmm, med det varma brödet, en alldeles speciell smak av koriandern liksom vinägersaftigsötsur...hängde du med där, vattnas det i munnen.....frasigt varm fisk o lite sur citron på toppen i harmoni med den syrliga creme fraichen.....dags att torka sig om 
munnen nu va??? 

En stor del av dagen gick åt till nya idéer om sysselsättning, typ leta jobb, frivilliga volontärtjänster i syfte att skapa kontaker mm. Inte helt lätt att veta var man ska leta och hur, men Helle har guidat mig genom en djungel av sidor som typ blocket och liknande.
Idag lovar jag, frös jag inte ute, jag återkommer till detta mot slutet....det smaskigaste till sist, hihi..
När temperaturen sjunkit och klockan var 5 drog projekt påbörjan-av-unghästens-inridning igång. En som legat skinflat i skuggan och pustat hela dan var nu mer än bussugen, hoppade och for runt benen och inviterade till lek.

Hingsten Cody har haft sadel på sig en gång, han har minsann fyllt tre år så nu börjar allvaret. Projektet för dagen var... sadel på, spänna sadelgjorden och låta honom härja fritt för att inte förknippa matte med sadelns eventuella obehag.
Först fick han lukta och bekanta sig lite med den svarta grunkan som han sett en gång förut.

Hrmm, vad är det där för en lattjo pryl? Han är cool för att vara så ung.

Varrårå, det här var ju naaadaaaa. Inga som helst problem. För att verka extra cool, snusar han lite på kompisen i hagen bredvid och spelar oberörd.

Inte ens när saldelgjorden drogs åt blev det nån större reaktion. Matte backade och väntade med stigande spänning på vad som skulle hända. Jaha, så gick det med den underhållningen. Han strosade runt som Ferdinand och luktade på de osynliga blommorna en lång stund.
Vi hade nästan gett upp, när han rusade iväg......tvärs över hagen och VAAAAAAAA, SHIIIIIIIIIIIITTTTTTTTTT, nånting ligger på min rygg! OMMMM jag nu haft en sånningadära fin kamera som dottern, sån där Papparazzivariant som bara blåser på och tar massor av bilder på en sekund, så hade ni fått sett ett fantastiskt uppträde a la´Cody. Det varade visserligen bara några sekunder, MEN min ohastighetskamera hann i alla fall fånga en av alla snygga poser han presterade under den tiden. ÄR du beredd?

Ja, kan ju förallandel känna en viss glädje i att jag stod på marken och höll i kameran och inte satt på....det var nästan så jag kände sanden knastra mellan tänderna.
Det var allt, sen gick han tam som ett lamm bakom matte en lång sväng i hagen, innan han blev befriad från den svarat ryggsäcken och den blev utbytt mot en saftig morot.

Cowgirl, stoet som jag ledde till floden igår, fick sig en lektion av matte, eller var det kanske jag...hursom...jag red i alla fall och det var fantastiskt! Alldeles för länge sen sist.
Vi fick ett halvtimmaspass, innan hon var lite småmör, åtminstone i hjärnan. Det var ett tag sen hon blev riden.
Sen var det Cheyennes tur. Hon är inriden men  är en ganska bestämd och envis lite dam. När matte ryktade henne ställde hon sig bara rätt på hennes fot BAMM!
Det jag kan återge av mattes kommentar, i censurerad form är ...... ..... . ..... ......... ... ......... ! Inte uppskattat, uppfattade jag det som!
Hon blev longerad en stund innan jag fick äran att sitta upp. Hennes lilla nöje hon lagt sig till med är att backa, backa och backa. Därför behövde hon nu en ryttare som genast gick på henne med skänkeln ( på hästspråk betyder det att man manar på med foten/benet)samtidigt som hon var på volten i en lina och inte kunde komma undan. Jaja, två mot en är möjligen orättvist men 4 ben mot 4 är väl ganska rättvist! Där fick jag till det va?

Nu ska jag inte hålla dig på sträckbänken längre....Människor i Sverige börjar komma på att jag är på andra sidan jordklotet och då kan man prata på SKYPE, denna fantastiska uppfinning som Einstein och hans poolare ALDRIG skulle trott på om man förklarat Skype på den tiden: Jo, så här alltså va....man sitter vid en liten låda med knappar och när man trycker på dem kommer det upp en bild på den man vill språka med, millllllllioner mil, över vatten och land bort....OCH man kan prata med varann.
Jo, du hade de sagt, dåtidens geni, dra den om Rödluvan va....eller hon kanske inte heller fanns på den tiden..Nåja, ett mirakel är det i alla fall, så mycket är sant.
Jag är en klok kvinna, det vet ju du, visst.
Varje dag sen jag kom hit har jag sakta vant mitt blekansikte vid det kollosala solpåslaget som plötsligt uppenbarat sig i fröken Myrvälders värld. 10, minuter, 20 minuter, 30 minuter osv, precis sådär som man gör när man är en klok kvinna. Å idag var tanken att jag skulle forstsätta på det spåret. Hrm, jo det gick hyfsat till en början. Det skulle pratas med än den ene och än den andre. Eftersom det var för kallt att sitta inne, så tog jag med kompjotern ut i den varma, sköna solen. Jojo, jag vet att jag inte kan sola för länge, men SKYPE ger ju ingen solbränna, eller hur, det vet ju varenda människa.
Så, där satt jag ute och SKYPADE, inte solade och ÄNDÅ, förvandlades jag denna dag , alldeles i slutet av mars, från en blekfis till ett rödskinn!Hur märkligt är väl inte det?
Känsliga läsare ombedes sluta titta här.....
Jag är visserligen inte nån som känner att jag måste blotta mig för alla mina "fans" men jag älska roliga saker och detta kunde jag bara inte låta bli att bjuda dig på: TADAMMMM!

Lugn o fin, nu är nakenchocken över, ANDAAAS!

Idag är jag tacksam över att jag har fått rida igen, 2 pass till och med, och att jag har pratat med mina nära och kära overdär, och att solen har förvandlat mig till en polkagris! HÄRLIGT!

Wolfies tips: tro inte att Skype inte kan förvandla blekfisar till rödskinn....var på din vakt!

Vaknar vimsig - rik mångfald piggar upp!

Utan att vara så värst vaken, med ögonen fortfarande stängda, tänker jag....jag ligger inte dubbelvikt, hör ingen skramlande AC i bussen, ligger inte nersjunken som i en hängmatta (i den grisiga soffan I Madison).....allt är tyst....jag tror jag ligger i en säng, utsträckt....va, var är jag då?
Tog en stund innan jag mindes var jag var....det händer ju snabbt i Myrväldiga världen emellanåt, fniss.....

Alltså, när Helle o Rodney hämtat mig vid busstationen, åkte vi och handlade, sen hem till huset. Helle fixade frukost, oh man vilken frukost.!
Den första riktiga maten på en vecka. Hade med mig lite godis till hans barn.....som jag inte ens träffade...så första dan levde jag på en chokladkaka, andra dan på en påse bilar o sen på bars....så småningom blev det äpple o banandiet....så .....mat, American panncakes med sirap, bulle med hemgjord kaktusmarmelad....och en massa annan smarrig MAT! + ett glas med röd grapefruktjuice........ MMMmmmmmmmmade varje tugga....himmelskt gott!
Nu kände jag hur min Systeryster dreglade lite....AM pannkakor....jodu....det satt fint!

I detta huset har de en bodyguard named Spirit! Gooooo, or what???? Vi har blivit bästa vänner. Han är en cool Malamute/varg kille som inte haft nån bra start i livet, men nu bor han i paradiset hos en husse o matte som älskar honom. Han är full av bus, käkar tillsammans med husse, från gaffeln, och går långa promenader med matte varje dag.

Vår närmsta granne är 2 mulor och en get, som bor med sin husse och matte. Ja, inget här liknar Beddinge, Tingstäde, Hemse, Vederslöv eller Norrköping där jag bott ibland...

Här finns det hästar på så gott som varje tomt.

Hundar finns på varje tomt, många o olika och alla är mycket frustrerade. Ingen här promenerar nämligen med sina hundar. De är bara på tomten jämt, några står bundna, hästarna står på en sandig liten plätt i bästa fall, annars i en utebox.....

När vi lugnt o stilla går förbi gör de utfall,skäller, bråkar och härjar längs staketen som värsta monsterna, även de pytteminsta.

Kan de, så rymmer de ut nånstans, särskilt minstingarna, och muckar värsta mycket med stora vargen Spirit, som inte bryr sig nämnvärt, förrän de nästan är inne i munnen på honom. Då suttar han om dem lite o kastar iväg dem, berättar matte.

Lite längre fram blir det ännu mer exotiskt! Där bor det en hel flock med lamor! Ja, ingen vet varför, men de finns där i alla fall. En verklig mångfald på djur inom ett ganska litet område.

På eftermiddagen tar vi en promenad med hennes unghingst Cody och jag leder hennes sto Cowgirl. När vi kommer till utkanten, leder en sandgata/ridväg net till floden.Där rider gammal som ung, man som kvinna på sina ståtliga hästar. Jag tar några foton och förklarar att de nu kommer att bli rikskändisar i Sverige, vilket de inte verkar ha något emot.

2 ursnygga Luisitanos som hade en fjäderlätt gång, med mycket hög "benföring", som värsta Spanska ridskolan.....

Vi fortsatte ner mot floden som, där vi passerade över inte var mycket mer än en å.

Vi blev knappt blöta när vi klafsade över till andra sidan. Sen vände vi om och började knalla hemåt. Vi var ute nära 2 timmar och det var verkligen härligt att röra på dödköttet, som vuxit sig större på den här matmärkliga veckan, på dieten svält, godis, bars, frukt, o mer bars...måste hitta midjan, känner mig som en bambastor sjöko i jeansshorts....känns inte helt ok faktiskt!

På hemvägen hittar vi den här sötnosen som polar med 5 jyckar av olika storlek, ras och temperament. De leker med varann och han verkar tro att han är en hund den lille skrutten. 

 Det har varit en aning mulet och på eftermiddagen var det nästan svalt, typ bara 22 grader eller nåt....jo,man vänjer sig snabbt vill jag lova. När vi passerade Arizona igårgår....typ, eller i alla fall, för nån dag sen...var temperaturen 36 grader....jag lovar, det var gudomligt.....efter att 5 dagar tidigare ha lämnat Arlanda med snöflingar i luften och någon minusgrad!

Tror väl knappast att man passerar apelsin och citronträd på sin häst/hundpromenad i närområdet i Sverige.....

Käkade nyplockade apelsiner till frukost och citronerna kan man äta som äpple, de är härligt söta.....Jag kan lova dig - det går ingen nöd på Myrvälder in California, it´s awsome here!

Idag är jag tacksam över allt jag känner doften av, ser, alla jag möter och värmen som omsluter min bara hud, jag är också GALET TACKSAM över att min Lillgurka Emil äntligen kunnat köpa sin första lägenhet som han länge kämpat för! YES! YES! YES! 1 maj är det inflyttning i Vellinge! WAO! PUSS..LOVE U Lillgurkan!

Wolfies tips: Be om det du verkligen vill ha, tro på att du får det och det blir ditt (eller EMILS) !

Om passion, att va rik o full, leva och va KÄÄÄR!

Nu är det så här va!

Sätt di klokt, på med säkerhetsbältet, håll i hatten får nuuuu åker vi!

Ingen tid att sortera, redigera o sånt tjafs, rapport direkt från en greyhoundbus som korsar den Americanska kontinenten!

Det händer så mycket, minns inte vad jag slöt med, men tror det var i vänthallen i ….Dallas maybe.???

Träffade en gullig snubbe som jag pratade livet med….vi hade djupa diskussioner tills han klev av nånstans, minns inte var…..sover bara 1,5 h pass, sen tänds lyset o bussen stannar. Folk kliver i o ur, alla m mobil rusar in med sina laddare får att sno åt sig lite ström i 5 min tills de vrålar nåt obegripligt o bussen drar igen.

Ni ska vara askalasglada ni inte var med de första 6 timmarna. Alla satt som förstenade medan bussen formligen skenade fram med en galen chaffis som antigen var på lyset, hade en stor sten i högerskon, eller bara helt enkelt gillade doften av skräck hos sina passagerare. Som att störta nerför ett stup, bromsarna luktade gammal förkolnad korv och det vrålade i motorn, skrek i däcken o vi krängde hit o dit. OM jag hade haft racingbajs på gång hade både byxor o säte varit väldigt bruna, I PROMISS!

När min nya polare Dave klivit av, tog jag upp kameran o grannen tvärs över sa:

På den här sidan kommer snart en vacker vy, jag kan flytta mig. Sen var vi igång, pratade som om vi känt varann i åratal., om allt mellan himmel o jord. Han fick min story och tyckte jag var mer än lovligt galen, men ville ändå höra mer om hur, var, och när o VARFÖR jag ville hit. Han var en ”rödnacke” från Texas o pratade bra flatt….inte lätt att hänga med där men tror jag svarade ganska rätt för det mesta. Chris som han hette fick givetvis skriva i min vargbok, liksom Dave.

På kvällen kom vi till….tja, minns inte längre, nånstans, hungriga som vargar. Han ville gärna bjuda mig på mat. Det har dock visat sig att vara veggie i detta landet är….att vara en starving survivor. Det blev varma nachochips m ost o pommes med ketchup! Wao, det smakade förträffligt.

Vi bytte sen buss i Dallas o Chris skulle vänta där i 3 timmar på en annan buss, vi kramades hejdå och han fick med sig en ängel som hette >Eve, som skulle hjälpa honom på vägen!

Klockan var nu 7 på morgonen typ, å jag hade väl sovit några 30 minutare hit o dit i omgångar. Håret på ända o oborstade gaddar.

Hann väl nästan in, en busskompis hjälpte mig snällt med en av mina gigantiska väskor, innan nästa snubbe i ponytail, erbjöd sig att hiva upp min väska på hyllan. Sen var den konversationen igång.

Alltså, ett original som jag typ. Han berättade ingående i 5 h o sitt liv. Han är stenskulptör, har sett bilder på hans alster, mycket vackra skapelser. Scott var namnet o han är på väg till en flickvän i LA som han chattat med i 2 år men aldrig träffat. Jag får ingående info om hennes svarta, långa hår o djupa, bruna ögon, hon är halvmexicanare.

2 dagar innan han åkte hade han inbrott i sin lägenhet, de tog rubbet utom dassrullen. En bilnyckel fanns där så de tog bilen också. Ingen försäkring, han loosade allt men förklarar att det var Guds vilja att han skulle bli av med allt o gå vidare. Jag tror jag vet allt om honom o hans matvanor,ADHD, familjen i Montana, hur man skulpterar i sten, mediciner o kärleksliv, möjligen missade han kalsongstorleken, minns inte att jag hörde nåt om den iaf.

Jag får inte en syl i vädret o vilar mina stämband, försöker tappert hänga med i hans dialektala virrvarr. Han byter ämne hejvilt.

Plötsligt kommer en odör, helt disgusting,från toan. Du som nån gång haft ”äran” att dyka ner i ett par väl använda herrkallingar, med bromsspår…kan nu sakta dra dig till minnes av den sötaktiga…krypande vidriga lukten. Ha, jag visste det, man kan känna doften från en blogg!

Min nye vän plockar raskt fram parfymerade våtservetter o stoppar upp dem i alla ventilationshål. Detta upprepas sen med jämna mellanrum under vår fortsatta färd. Toan går inte att tömma förrän i Phoenix (då vi ska byta buss) så det är bara att va tapper.

En av gångerna är odören något annorlunda men mer stickande. Den svarta mannen med de gula hästtänderna framför mig, hivar raskt fram sin Axe o slänger bak den till Chris. Open the door säger han. Min vän rycker raskt upp dörren till toan men Axeburken i högsta hugg, men hejdar sig. Därinne sitter en förskrämd svart liten kvinna o klämmer en kabel. Ojojoj, han ursäktar sig hundra gånger o sprejar lite utanför. Kan man låta bli att skratta, NEJ!

Det har visat sig att vi har samma passion för berg. När de börjar dyka upp runt Sweetwater….Pecos Texas…börjar mitt hjärta bulta, de kallar, hjärtat bultar hårdare, vi närmar oss…mina berg, mina berg, Gud vad jag har saknat er. Hela kroppen vibrerar o jag fattar inte hur jag kan va levande utan dem nu när jag känner deras energi. Jag far fram o tillbaks i bussen med min kamera. Chris hakar på look Wolfie look there, han snor kameran o fotograferar som värsta paparazzi. Kolla, det liknar en kvinna, ser du? Ja, o kolla molnet ser du draken? Så där håller vi på i många timmar. Emellanåt stannar bussen, vi rusar in för att hitta ett laddingshål, köper nåt äckligt sött, ni ska inte tro att jag sett skymten av en ända liten ynklig grönsak sen resan började. Äpplen såg jag en gång, de var så rödblanka att jag inte en vågade peta på dem, rädd att få en giftchock!

Efter ett av stoppen ligger det en söt liten blombukett på min plats, ihopbunden av en bit gammalt kassettband samt en vacker sten. Chris tittar pojkaktigt under luggen han eventuellt hade när han var mycket liten. Vi är som små barn, ystra o fulla av liv o passion. När vi går av bussen letar vi stenar bakom fastfoodställena o tar mer bergbilder.

JAG TROR JAG ÄR KÄR IGEN – I MINA BERG, DEN RÖDA JORDEN FÅR OCKSÅ MITT HJÄRTA ATT BULTA HÅRT OCH PASSIONERAT!

Kvinnan framför mig, en vacker svart kvinna med långa, exklusiva lockar o alldelas för höga highheels, som gör att hon måste trippa fram som en ekorre med gjort i byxorna tittar föraktfullt på oss med kylig blick när vi far hit o dit med kameran. Många andra är superengagerade i att visa oss nya spännande bergstoppar. En Mexikansk kvinna pekar ivrigt o pratar med mig på….nån mix av eng/spanska.

Snart i EL Paso o jag har lovat min väninna Ann som bor i Phoenix att inte ränna omkring ute, du kan bli skjuten, de är galna där, håll dig inne, var försiktig!

Yes, har minsann inte tid att bli skjuten NU!

Nu ser jag Mexico!

Nån munkliknande yngling kommer fram o säger, du måste kolla ut nu och ta ett kort, detta är Mexico.

Fjuff, luktar som en obadad tant på ”hemmet”. På förra ställer var jag bara tvungen att köra en underredestvätt o byta trosor….pallar inte va hur snuskig som helst. PÅ det blev det en läcker fiskburgare, det mest oköttiga som fanns o strips som jag bjöd min vän, stenhuggaren på. Han har med sig ett paket råa hotdogs o vitt rostbröd som han mular ihop, ber en tack-för-maten-bön, o glufsar sen i sig!

Nu har vi åkte de resterande massa milesen, klockan är 3 o vi befinner oss nu i Phoenix AZ, nice!

Ni som aldrig har vecklat ihop er kropp till ytan av 2 bussäten kommer inte att kunna föreställa sig hur det känns att räta ut sig efter några timma i den ställningen….

Men…inget gnäll nu va. Hade mycket svårt att komma till ro o somna trots att gäspningarna avlöste varann. Efter nån timme var jag dock ryyyysligt nära. Jag hade testat det mesta, räkna andetag, fokusera på hjärtljuden, meditera och sjunga Lovis ”Vargasång” lite diskret för mig själv. Kom då in i nåt dimmigt tillstånd som kändes ganska ok. ACn vrålade o bussens morotljud höll mig kvar i dimman. Plötsligt ruskar nån mig omilt, skoja bara, bryskt, som om jag fick mig en uppläxning. Utan att fatta vad som hände vecklar jag ut min intrasslade lekamen o sätter mig upp. Då tittar jag rakt in i ögonen på ett grönt monster, nej, gnuggar ögonen. Det är en roadpatroloffecer som spänner ögonen i mig o ur hans mun väller en massa ord som jag först inte fattar. Jag mumlar nåt …..han upprepar sin fråga 3 gånger innan öronen är vakna o tar in att han frågar om jag är Amerikansk medborgare. Äh, nej mumlar jag och börjar fumla i väskan efter passet som verkar befinna sig på djupet för stunden. Jag fiskar upp plånbok, solbrillor, 2 telefoner, en med laddare, ett litet lexikon, ett par svarta trosor o YES, därunder hade passet gömt sig. Mr Bestämd tar bestämt passet och tittar med bestämd blick ingående på många av sidorna, bestämt alla, även de blanka. Sen tittar han igen, ännu mer bestämt på mig, muttrar nåt, lämnar passet och går med bestämda steg vidare. PUH!

Kollar och ser att de hivat ut en stor,svart väska som skulle kunna vara min. En hund halmarkerar att nåt skumt finns i väskan. Shiit, vad har jag i min väska? Gnuggar mina ännu ganska groggiga ögon o ser att, oj vilken tur, inte min väska. Den unga munklika killen, inte donut utan såndäringa radbandsmunk du vet, störtar fram från bakre delen av bussen och man kan höra hans hjärta bulta hårt av skräck. Efter nån minut visar det sig dock att det inte var nåt problem med väskan och han kommer in igen, aningen blek om nosen.

Jag, efter den upplevelsen är det ännu svårare att komma till ro. Inte finns det nån WiFi här heller. Frågar en vakt om det inte är märkligt då detta verkar va en stor station. Jo säger han, jag vet inte vad som händer här ute, inte mycket verkar det som. Så, jag skriver vidare på mitt worddokument. Nog för just nu,måste ställa väskan i kö och uppsöka en kissolett!

Woups, missade nästan bussen. EN annan gate än den det stod Los Angeles på…..

Så, äntligen, bergen igen, nu ropandes mitt namn, som sen ekade länge, länge mellan bergväggarna. HEMMA; YES I´M FINALLY HOME! WAO!

Next stop Riverside! Helle o hennes man hämtar mig o vi åker o handlar I en jätteaffär med en massa märkliga saker. Jag får en guidning genom affären, torkade räkor, stora torkade fläsksvålar, komage, hjärna mmmmmmassa för mig ganska suspekta grejer de käkar här.

Nu anlände vi till huset och jag hälsar välkommen av vovven, en mix av Huskey lr Alaskan Malamute o varg.....Spirit, passande va? Vi har pussats o blivit bästisar.....

Jag har verkligen fattat att detta var precis som det skulle vara. Var verkligen ”tvungen” för min skull att ge genom den här resan, att se bergen, känna kärleken och öppna mitt hjärta igen. Fick god hjälp av Scott som precis som jag upptäckte att han var i exakt samma båt. Vi hjälpte varann och han har nu fortsatt till sin flickvän i norra CA.

Idag är jag tacksam över att jag lever, att jag hamnade i Madison hos en glaning så jag kunde bussa mig tvärs över kontinenten, möta bergen o öppna mitt hjärta igen!

Wolfies tips: misströsta inte när allt ser mörkt ut och liknar en återvändsgränd!

ALLTING ÄR ALLTID PRECIS SOM DET SKA VARA!

Walk in Beauty och tack för att du hjälpt mig med dina positiva tankar!

Maratonbuss - nya spännande möten/usel sömn

Välkommen tillbaks alla skräckslagna och oroliga!.
Mannen jag bodde srted länge och väl om att han inte kunde betala min biljett, sen saknade han 85 dollar som jag skulle betala, sen saknade han 30 dollar. Å jag var arg, men lugn o sansad, sa att när han hade sabbat mitt liv fick han bannemig betala, annars skulle jag bo kvar. Själv skulle han ju dra på mån morgon till Florida. Stanna hemm o betala min biljett sa jag. Nej, allt är redan betalt. Inte bensinen, sa jag. Vi flyger, sa han. Bullshit, du ljuger....å så höll det på. Han bror sa dan innan att de skulle bila, han var alldeles för flygrädd.
Han drog o kom tillbaks, vi lastade mina väskor och åkte mot Atlanta. Han sa att biljetterna låg på solskyddet i ett kuvert. Det såg dock ut som en pizzalista. När hans tel ringde försökte jag ta kuveret, men då snappade han åt sig det och la det i dörrfickan.
Varför får jag inte se biljeten, frågade jag?
Du bråkar och har tagit min mobil, sa han. Vem f.n bråkar med vem, sa jag, ny fight!
Du får din tel nör jag kommit fram, sa jag. Om nåt händer mig, min tel funkar inte, vill du va den siste som sett mig i livet då, eller?
Det ville han tydligen inte för han blev tyst.
PÅ Atlantas Greyhoundstation, hjälpte han mig in med väskorna, gav mig kuvertet och drog som en avlöning.
Där stod jag med min bautapackning, 15 meter dragspel av biljetter, en för varje stopp typ, ca 15 st, med en massa text. Spännande!
Nåja, han hade löst biljett, för långt tom.
Så kl 2.10 pm i Atlanta klev vi på bussen som försenad avgick halv 3.

Jag satte mig berdvid en vit snubbe som kändes bra. Hade fått nog av chockladpojkar just då!
Vi började småprata lite, så småningom mycket o plötsligt berättade han mitt i en mening att han just köpte en dyr kamera man kunde fotografera auran med! Sen kom snacket igång på allvar. Vi avhandlade allt mellan himmel och jord tills han klev av några timmar senare. Han Hade inte sett sin 12 åriga som på 3 månader. Jobbade med att försöka få fångar på rätt köl, sluta droga o så. Intressant människa verkligen. Han var sönderstressad o trasig av sitt jobb. Skulle söka annat.
Jag skickade med honom en ängel som skulle hjälpa honom hitta ett nytt, bättre jobb och vi skildes åt med en kram.
5 min senare tog jag upp min kamera för att se om jag kunde fånga nåt kul.
Mannen en "rödnacke" från Texas kallade på mig o sa: snart kommer det fina vyer på  min sida.
Shit, mer info senart, ny buss, i Texas nu.
Bye!

Harry Haffa kommer - bäst va på sin vakt!

Detta inlägget är definitivt inte mammavänligt. Har du lätt att oroa dig, hoppa denna texten!
Skiver med lite kluriga ord, vill inte nån ska råka i knipa.
Igårkväll kom en person förbi o bad med följa med till en annan person och berätta om min vistelse här. Lät bekymrad. Jag åkte med och vi hamnade hos ett par som hade goda kontakter inom Harry Haffa (Min fd ogrädchef Mats Ingvarssons namn för farbror blågul.)
Jag sas vad som hänt och de blev bestörta, ringde efter Madisons H H och strax kanckade en kvinna o en man på dörren. Återigen fick jag dra min story, och det sista när mannen jag bor hos skulle fixa en biljett till mig messar han och vill ha mitt kreditkortsnummer (lugn, han fick det inte). När de frågar efter hans namn rynkar manliga hälften av HH på ögonbrynen, han vet vem det är och frågar om han sagt att han var HH. Jo, det hade han, fast vet visar sig att det är han inte, bara en vanlig fortköriningshaffare. Här är det stor skillnad. Puh, tänker jag, någon som visat siv vara så oansvarig borde inte kunna bli en HH.
Kvinnliga HH lugnar den oroliga mannen och säger att jag åkt tvärs över jordklotet och är vuxen, kan säkert ta vara på mig själv. Inget kriminellt han ännu hänt så de önskar mig lycka till o drar vidare i den svarta natten.
Mannen är ännu mkt orolig. Säger att han tror att han skickar någon att köra mig till bussen i Atlanta och busstationen där är mycket osäker. Där har han nån som plockar upp mig o ser till att jag "försvinner". De är övertygade om att de haft planer för min räkning, sex eller knark men jag var tydligen inte så medgörlig därför är nu de nu otåliga att bli av med mig.
Han tycker apsolut inte jag ska sova där och genast ta min saker därifrån.
Jag hör vad de säger och förstår deras oro men kan inte känna att det är nån överhängande fara.
Åker tillbaks o messar "bossen" om bokningsnumret på biljetten han säger att han köpt. OJ, det finns inte, han ska skaffa en imorgon, i Atlanta. Nej tack, säger jag, den ska du köpa i Madison. Lätt för honom att annars bara dumpa mig i Atlanta och dra.
Nåja, jag är fortfarande vid liv, gott mod, sitter utanför grannen o skriver. Han ska hämta mig om 30 minuter. Håll tummarna att allt går vägen!

Lilla Temperence som underhållit mig på dagarna och matat mig med annanas

Grannen ville tyvärr inte vända sig, en söt liten farbror som pratat med mig verje dag, stolt visat mig sina nyfångade firrar. Här säger han på sin sävliga mycket spec eng: A löööööv joooo Wofiiiiii!

Sista natten i den soffan känns verkligen inte sorgligt!
Idag är jag tacksam över att mina barn blivit så duktiga och inte nånsin skulle har ett hus som såg ut som detta o med avlopp i badkaret som inte rinner ut på ett dygn. De skulle tagit tag i problemet!
I´m a proud mum. love U kids!
Wolfies tips: Grips inte av panik ara för att andra gör det, gå på magkänslan, signalerar den fara, SPRING!

Äntligen nytt mål i sikte!

Min oerhört pålitliga fd, för några dar sen, blivande chef säger att han har bokat en biljett åt mig på en Greyhoundbus som avgår 2.10 pm iimorgon söndag och efter 2 byten förväntas vi vara i California, Riverside närmare bestämt. Där hämtar Helle mig i sin blåa volvo!
FANTASTISKT VA!
Bäst för honom vill jag lova! Har fått låna hans telefon här och han har ingen aning om hur pålitlig jag är just nu efter alla hans förb.....enade lögner. SÅ, en liten hemlis oss emellan. Jag tänker ta med hans telefon och han får inte tillbaks den förrän han skickat mina homeopatpiller som han inte hämtat från posten på 2 veckor! Tänkte det går kanske snabbare då. Han var nämligen helt pålötsligt såå sugen på att bli av med mig.....(då jag visat mitt totala ointrese för att bli hans nya köksa/älskarinna eller what a fuck han nu hade för idé med mig. Inte fasen var det så att jag skulle mjölka hans kor i alla fall!

MEN, nu får jag då i stället se hela vackra USA tvärs över och det är ju helt underbart, så jag kan helt klart stå ut med den här lilla omvägen för att få uppleva det.
Vet du, ibland tror jag verkligen att universum eller nån älskar att spela mig små spratt, istället för att jag ska gå/åka/flyga raka vägen så kommer jag ut i en liten avkrok och visst är det spännande!
Min nyfunna väninna Lynette och jag har hjärtligt roligt när jag lagar mat hos henne, pallar inte använda hans skitiga kök, bestick o stekpanna. Vi planerar små hyss och skrattar gott och hon tycker verkligen jag är av en annorlunda sort. Helt fashinerad av att jag inte ens haft ihjäl honom efter allt han gjort mig. Fast det är ju inte riktigt min grej heller!

Så nu återstår att se om det finns en biljett och om han tänker köra mig till Atlanta, det lät inte så, han tyckte jag skulle be grannen, men se det är inte mitt problem, de får han göra själv den fillidusken!
Så förhoppningsvis hörs vi igen på måndag!
Tjilevippen!

Tvära kast, nya mål - Wolfie ryter till !

Ärligt talat, den här Chefen kan dra nåt gammalt över sig. Intelligenskvot 0! Jag som typ aldrig blir arg, nu har han fått sina fiskar varma! Han blånekar till allt jag säger. DRAR TILL JOBBET, LOVAR KOMMA TILLBAKS EN VISS TID, BORTA HELA NATTEN, LÄMNAR MIG UTAN MAT O VATTEN! Kommer sen nåt dygn senare o påstår att han skickat ett meddelande, jojo....
Lillebrorsan berättade igår att han o morsan vetat om detta med ranchen i 5 månader. Han har aldrig varit gift och har bott hos Jonathan i 2 år.
Märkligt att Jonathan missat att hans bror aldrig gift sig o har bott hos honom i 2 år, då skälet till att jag var tvungen att sova i hans säng var att den nyskilda brorsan varit tvungen att flytta hem nyligen! Vilket AS!
EN snäll vit kvinna har kört mig till en fin guestranch i närheten men de kunde tyvärr inte anställa mig utan J1 som är ett arbetstillstånd man måste ha här i Georgia för att få ut sin lön lagligt! Det tar typ 8 v till ett år.....att få, mmmmm jammyjammy.....

Så, kommit i kontakt med Danska Helle som bor i Californien, jag är välkommen dit.
Fantastiskt! Så nu ska det aset betala min biljett, han tycker flyga är dumt, buss är bättre, tar bara 2 dygn! Yea, right! Han ska banne mig betala returbiljetten också.
Härligt att känna adrenalinet pulsera som en jättelavin som driver mig mot ett nytt mål.
Jag som jämt varit en mes o inte sagt ett pip, dags att ryta i nu, hög tid faktiskt!
Känns HÄRLIGT BEFRIANDE! GGGGGGGGGGGGGRRRRRRRRRRRRRR

So hang on there folks.....going to California

Idag är jag tacksam över att jag vågar stå upp för mig själv, våga konfrontera knäppskallar utan rädsla och att jag är bra på att "gilla läget" ;O)

Wolfies tips: Stå på DIG, låt INGEN ANNAN GÖRA DET!

Fördomar och ändrade planer

När jag suttit utanför bostaden och blivit flitigt uppvaktad av alla mörkhyade människor har det slagit mig gång på gång att vi verkar inte alls tänka på samma sätt. Jag vill inte ha fördomar men har inte kunnat låta bli att undra. Många människor har också sagt mig att det är så, men jag har envist vägrat att tro dem. Igår kväll kom Jonathan, min chef hem vid 7. Han var helt slut efter allt jobb på polisstationen. Dunsade ner i soffan och bad om ursäkt för att han var trött.

 - Vi måste prata sa han. Så här är det. Vi afroamerikaner fungerar inte som ni vita människor. När vi får pengar blir vi giriga, stöddiga och översittare mot våra släktingar och vänner. Gör slut på pengarna och fattar inte riktigt vad det innebär.

- Varför tror du det är det så? (Medveten om att detta beteende minsann även finns bland vita)

- Vet inte, men min generation beter sig ofta så. Min mamma är vår klippa, som försöker hålla ihop familjen och göra de rätta sakerna. Hon har fått en tid på banken imorgon kl. 9 för att förmå dem att göra upp en återbetalningsplan. Min Farbror har tagit lån med gården som säkerhet, rest, renoverat sitt hus och köpt ny, fin bil. Lånet är på 250 000 dollar. Han har slitit hårt i sina dar och vi barn ville att han skulle kunna trappa ner och njuta av livet, så vi har erbjudit oss att ta över. Då blev han grinig och slutade betala på lånen.                                                                                                                              Jag känner mig så otroligt skyldig och dum att du har lämnat allt i Sverige för att komma hit och arbeta och börja ett nytt liv. Banken har tagit gården i beslag och vi kan åka i fängelse om vi bara beträder fastigheten. De har skickat dit folk som sköter djuren, mjölkar korna och så. Vad är din plan om vi inte lyckas behålla gården?

Han såg verkligen ut som en trött och uppgiven liten pojke där han satt i soffan iklädd sin polismundering och jag kunde känna att hans förtvivlan var äkta.

- Ingen aning faktiskt. Jag har kontaktat några av mina vänner för att komma i kontakt med deras vänner här i landet. Mannen i fruktaffären hade ett förslag. Det fanns en hästranch inte långt härifrån som hade Bed and Breakfast, en tysk kvinna som brukade handla där till sina gäster. De letade t o m upp hennes nummer.

På eftermiddagen hade en liten blond 3 åring kommit skuttande bort till mig där jag satt på baksidan av huset och läste. Hennes mamma kom strax efter och vi började prata. Hon ville gå ner och vikt och jag berättade för henne om mitt Fit-for-life koncept. När vi kom in på min situation blev hon bestört och sa att hon gärna skjutsade mig nånstans om det behövdes. Lilltjejen visade mig sina skrapmärken på knäet hon fått dagen innan när hon snubblat på sina flippflopp på asfalten. Jag gick in och hämtade mina cerat och gav dem ett stort och ett litet och hon smetade glatt på sitt såriga lilla knä.

Det känns som om allt kommer att ordna sig, börjar få lite kontakter här men ännu ingen konkret plan i sikte. Du som läser detta och har minsta lilla tips eller råd att komma med, tveka inte. Skriv här på bloggen eller på min mail wolfie.myr@gmail.com. Jag har min telefon men den är lite si och så. Fått låna en iPhone här. Den kan man nå på nr 001 706 474 1652, Fb är också en möjlighet. Just nu (i skrivande stund, dock inte publicerat ännu på ett tag, väntar på besked från Jonathan) när klockan är 15.15 hos er är den 10.15 här och de är på banken sen kl 9. Verkar vara en omöjlig uppgift för dem men vem vet…..

Whistiria en lila klätterväxt

Jag har ju som du säkert redan vet en tro på att vi inte gör några misstag utan att vi väljer olika vägar att gå för att lära oss, för att växa och gå vidare. Min själ är mer än lovligt hungrig på utveckling (min goda väninna Victoria har bekräftat detta vid vårt första möte då hon jobbade som medial rådgivare) vilket innebär att mitt hjul ofta rullar på i en fasansfull hastighet, åtminstone kan det tyckas så för dem som håller sig till den lugnare varianten av leverne. Jag har också alltid varit en person som gått mot strömmen, nu hör jag många fnissa igenkännande….. Min Kusin Vitamin Helena brukar jämt säga när hon hört nåt av mina nya upptåg:

- Blir jag förvånad ELLER…..nej, INTE mycket!

Jag vet att allt händer av en anledning, därför hjälper det inte att få panik, deppa eller ge upp utan leta sig vidare i snårskogen. Efter ett tag brukar jag få veta eller själv se anledningen till en viss utflykt jag nyss företagit mig…..till en brant, mycket hal klipp vägg som jag nyss kravlat mig uppför, utan säkerhetslinor eller annan nödvändig utrustning.                                                                                                             Faktiskt är jag mycket tacksam att jag vågar gå min egen väg. OM alla vågade gå sin egen väg i kärlek och vägra låta rädslan för det nya och okända strypa deras handlingar, skulle många fler känna sig tillfreds med sig själv, livet och …ja ALLT!

Vill du veta en hemlis? Mmmmm, kunde väl tro det! Knepet, det hemliga knepet är att lyssna till sitt hjärta och inte till sin hjärna. Hjärnan är förnuftig och kan övertala oss till allt möjligt beroende på vad vi varit med om men hjärtat är själens språkrör och tar dig till ställen du behöver för att bli en kärleksfullare, ödmjukare och lyckligare människa. Hur många av oss kan idag säga – Jag älskar mig själv precis som jag är? Inte så många skulle jag tro. Å vet du, det är (som du säkerligen hört många gånger) inte möjligt att ge något av sig själv som man inte har inom sig ! Oavsett om du tror att du älskar dina barn och din familj så kan du inte känna mer för dem är för dig själv! Det tål att tänkas på. Många anser att det nästan är fult och skamligt att tänka på sig själv, utvecklas och må bra själv i första hand, men det är verkligen klokt tänkt. Det vi inte ger oss själva, förmår vi inte heller förmedla till våra barn och våra nära och kära.

Oj, förlåt om det blev mycket text idag men orden bara rinner ner genom fingrarna som dansar över tangenterna, orden vill ut…spridas med vinden och träffa nån som kan suga åt sig, nån som just precis NU behövde dem för att ha modet att gå vidare…på sin alldeles egna stig!

Det plingar till i telefonen. Jonathan skriver:

-It´s gone,they found a buyer for the farm they will not let us pay payments to catch up.

Jaha, då är det bara att ställa in siktet åt ett annat håll.

Dags knata de 3 milesen till frukthandlarn och kommunicera med omvärlden.

The Madison Produce Co - fruktaffären

Idag är jag tacksam över att jag är på väg mot nåt ännu bättre, att jag har frukt att äta hela dagen, samt att jag vågar gå först och bana vägen för andra!

Wolfies tips: nästa beslut du ska ta – känn efter med hjärtat vad det vill, våga följa den rösten och se……mirakel är redan på väg!